Nu är det alltså äntligen höstlov, och det var välbehövligt kan jag säga.
Vi trodde att det inte kunde bli värre i fråga om trötthet, lesshet och gråhet som uppfyllde oss men oj så fel man kunde ha, igår utspelade det sig som skulle komma att utlösa en total mental kollaps, psykos, apati, svininfluensan, panikångest och röda hund; det var en historialektion, sjuttio minuter terror. Det var den ökände vikarien som var tillbaka, kallare och mer hänsynslös än någonsin och med en löjligt långhårig ny frisyr (en tydlig reaktion på en för honom svår separation och desperat försök att återta sin ungdom och en tid innan han fått sin själ ärrad och förvanskad). Nedan följer den pageskonversation som jag och Hanna förde innan Mr. Arg kom och la sig i och vi övergick till mail. Då det ligger i pageskonversationens natur att dela upp sig på två datorer innehar jag endast den ena delen men ni (kära läsare) kan säkert föreställa er de saknade pusselbitarna och framförallt återuppleva denna fruktans lektion och våra känslor under densamma.
För att... vi kommer ju inte att jobba någonting idag utan nu kommer vi sitta här i 70 minuter och bara vänta helt tysta.
Nej tack.
Vi måste rymma
Vi kanske kan gräva oss ut?
Japp. Precis vad jag tänkte.
Ja.. fattar nu.. mullvadar är blinda.
Vad ska vi ta oss till då.
Det känns ju verkligen som att.. han är ju vikarie och alltså kan han inte bestämma över oss.
Hanna jag är rädd.
Jag kan erkänna att jag var rädd men i slutändan var det ändå vi, det förtryckta folket som segrade. För medan jag sitter här tryggt i min säng med nio dagars ledigheter och festligheter framför mig sitter Mr. Arg i en tom och kall etta någonstans i Umeå, han stirrar ut i luften, mumlar något för sig själv, iförd gårdagens kläder, han äter grillchips till frukost, i sin ensamhet, hans liv har kollapsat men ingen antecknar. Och medan jag har nio dagars ledigheter och festligheter framför mig har han nio dagars arbetslöshet, vi var de som segrade.
Det här blev en onödigt lång text och mycket längre än vad jag tänkte mig och dessutom har jag nu en liten, liten grå klump av hemskheter i min mage, bara för er kära läsare. Nu måste jag tänka på något annat en stund.
Trevlig helg.
//Eva
